De senaste veckorna har ja levt i mitt eget skal, med många tankar och funderingar, sena nätter och tidiga mornar. Har haft en orolig klump i magen, varit trött och hängig, mått illa och bara kännt mig allmänt tråkig. De måste nästan vara ett tecken på att de inte är dags att ta de där klivet vidare, men när vet man att det är dags?

De är vid sånna här tillfällen man behöver stöd från andra, men tror jag har dragit mig undan, skäms jag eller känner jag att jag vill klara av de själv och stå på mina egna ben?

De snurrar många frågor i huvudet som jag inte själv kan svara på.

Men nu känns allt mycket bättre, den där tunga stenen har ramlat av från mina axlar, fast på ett sätt känner jag mig samtidigt besviken. Usch, de är svårt sånt där.

I promise you, I´m allways there.
When your heart is filled with sorrow and despair.
I´ll carry you, when you need a friend.
You´ll find my footprints in the sand!