Känslor och tankar!

Att förlora någon/några på så kort tid som stod en så nära tar hårt, de krävs mycket kraft och energi att komma tillbaka på sina fötter och orka kämpa vidare utan deras stöd. De känns hårt och tungt att aldrig veta vad som kommer hända, snart är de kanske någon annan som behöver mitt stöd, hur ska jag kunna försöka vara stark om jag inte ens kan orka och klara av mig själv?

Jag förstod inte hur jag orka med så mycket på en och samma gång, skulle de hända något nu skulle jag bryta ihop totalt, och förmodligen inte komma till samma ställe där jag står och är idag.

När är de man förstår och accepterar att ni vekligen inte finns mer, och att ni aldrig någonsin kommer komma tillbaka, någonstans inom mig tror jag att jag övertalar mig själv att en dag kommer ni stå där tillsammans med mig som ni en gång gjorde, eller är de att jag har så stark vilja och verkligen vill ha er tillbaka.?

Man är medveten om att alla ska vandra samma väg, de kommer ta slut för alla någon gång, men att inte vara förberedd och sen få ett samtal att nu deras resa slut, de tar en så jävla hårt! Jag tror jag aldrig kommer släppa taget, en del av mig kommer alltid tro och hoppas att på något sätt så möts vi igen!

Jag saknar er varje dag,
och jag skulle kunna göra precis vad som helst,
bara vi fick en chans till?!

gud va fint skrivet, fick tårar i ögonen när ja läste ditt inlägg :/ Du får gärna komma o hälsa på nån dag :) kraam